En dag på mitt jobb innebär att jag frågar cirka 70-100personer om de känner till Läkare utan gränser. Det roliga (oftast) är att man stöter på så många olika männsikor. Det är ju självklart roligast när dessa människor är glada, öppna, berömmer mig(och organisationen) för min insats, stannar och pratar även om det ösregnar och kanske även skriver på ett autogiro. Några av dessa människorna kanske inte ens har tid för att stanna, men de är ändå noga med att le och säga förlåt jag hinner inte. Dessa människor gör att mina dagar blir lite ljusare, vilket i sin tur gör att jag peppar mig själv till att hitta fler sådana människor.

MEN sen finns det de andra! De som ignorerar mig totalt, säger inte ens "jag är inte intresserad". Utan de stirrar på mig som om jag var guds värsta skapelse. Det finns även dom som är bittra på hela livet, allt är jobbigt och alla runt omkring dem är överflödiga. Dessa människor kan inte leva ett hälsosamt liv. Det gäller för mig att inte ta åt mig personligt utan låta dem vara bittra. Jag vet ju själv att jag är där för att göra en god gärning.

Som tur är väger den första gruppen människor tyngre och det är de tillsammans med trevliga och glada kollegor som gör att dagarna känns bra ändå.

Jag på en Café i Berlin.