Ikväll började jag fundera (efter en kväll på  jouren) över hur väldigt känslosamt, känsligt och förtvilvlat tonårskärleken kan vara. Varje detalj vänds och vrids på, varje ord tolkas fram och tillbaka och om någon säger ett ord fel så rasar hela världen.
Han sa så..hur menar han? Varför gav han mig den blicken? Varför satte han sig inte bredvid mig i matsalen?
Jag kommer själv ihåg tonårskärleken...(min finns ju dock kvar..hehe) Men nu förstår man lite bättre när folk sa till en att det ordnar sig. Men då kändes det som om hela världen kretsade kring detta.  Inte så skoj när men befinner sig i den situationen. Men det brukar ju som sagt lösa sig. =)